Jag tror på spöken, att de faktiskt existerar. Spöken kanske inte är riktigt rätt ord, för då tänker kanske vissa på vita lakan som svävar över marken. Jag tror att andar är ett mycket bättre ord. Men bara för att jag tror att de finns, så drar jag inte slutsatsen att det är ett spöke när jag hör ett ljud jag inte brukar höra. Det är nog lätt annars att man drar den slutsatsen.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om de saker jag har upplevt. Det är jättesvårt att förmedla det man kände vi de olika tillfällena, men jag ska göra ett försök.

I Karlsborg, som ligger ca 8 km från där jag växte upp, finns ett gammalt hemsökt sjukhus vid fästningen, som nu står öde. Vid några tillfällen så har jag och några till åkt dit mitt i natten. Första gången jag åkte dit så visste jag inte vart det låg, men redan när vi svängde upp på den lilla vägen dit så kände jag ett starkt obehag. En känsla av att inte var välkommen. En känsla som förstärktes när vi stannade bilen utanför det gamla sjukhuset, som består av tre byggnader. Den ena byggnaden för till för dödssjuka. När vi varit där en stund så låser sig helt plötsligt ena bilen utan att någon ens rör nyckeln. Tro mig det var min första respons, att hon kommit åt låsningsgrejen på nyckeln, men då höll hon upp den i handflatan och då låstes bilen upp! Då bestämde vi att det absolut var dags att åka! När vi körde iväg så såg jag en man i ett av fönstrena. En man som såg dödsjuk ut. Tydligen hade jag mer eller mindre skrikit "åk", för de som var i den andra bilen hörde mig till och med. 

En del av "Gamla sjukhuset".

Vid ett annat ställe på fästningen så finns det något som kallas "Suckarnas allé". Jag togs dit och blev ombedd att gå längs allén utan att veta vad det egentligen var för något speciellt där. När jag gick där så hörde jag klagorop och rosslet av kedjor. Jag kände även ett motstånd när jag gick åt ena hållet, medan när jag gick åt det andra så kände jag ett tryck mot knäna när jag stannade upp. Precis som om någon ville att jag skulle fortsätta gå.

Jag fick senare veta att det var längs den där allén som de transporterade fångar förr i tiden.

Jag har även varit med om att ha sett skepnader i fönsterrutor och jag vet att det omöjligt kan ha varit någon utanför. Apparater ha satts igång och stängts av utan någon realistisk förklaring. En gång var jag med om att tv:n stängde av sig. Inte bara stängde av sig som när man trycker på knappen på fjärrkontrollen utan jag menar stängde av sig helt som när man trycker på knappen på tv:n. Hur förklarar man det?

Vad tror ni? Har ni varit med om något övernaturligt?

En av mina absoluta favoriter bland Stephen Kings filmer är just den här. Jurtjyrkogården. Den här ligger extra varmt om hjärtat, just för att det är den första jag såg. Jag kommer faktiskt till och med fortfarande ihåg när jag såg den hos dåvarande bästisen Brandy, tror jag var runt 11-12 år någonting. Sedan följde film efter film av Stephen King. Har fortfarande inte sett alla, men det kommer!

Jurtjyrkogården handlar om famljen Creed. De flyttar till ett nytt hus och de har fått en ny granne, Jud Crandall, som de kommer bra överrens med. Allt är frid och fröjd.

Grannen Jud Crandall.

Inte så långt därifrån ligger en djurkyrkogård, en plats där barn begravt sina kära husdjur. Men en bit därifrån döljer det sig en gammal indiansk begravnings-plats. Den har en magisk kraft att återuppväcka de döda. Men ibland är döden att föredra...

Jurtjyrkogården.

Louis Creed med sonen Gage.

Rachel Creed.

Dottern Ellis Creed.

Stephen King själv spelar präst.

Vilken var den första skräckisen ni såg?

Nu är jag också svensk, men vad är grejen liksom? Efter att ha sett alla program med Simon och Tomas, så förstår man hur vanligt det faktiskt är med så kallade furu-hem. Furu, furu, fur överallt! Det är ju inte ens snyggt! Jag är själv uppvuxen i ett hem där det INTE är furu överallt, så jag förstår verkligen inte alls varför man inreder, oftast, ett helt hem med furu möbler. Värst är det när även golv och tak är i furu. Det får mig att rysa, men inte av välbehag kan jag säga. 

Självklart är det ju upp till var och en hur man vill ha det hemma, men jag förstår inte grejen. Jag skulle känna det som att jag bodde i en bastu, haha.

Okey, nu har jag också ett några möbler i furu-liknande matrial (är ialla fall trä), men absolut inte med vilje. Köksbordet med stolar har jag helt enkelt inte målat färdigt än. Skrivbordet ska också bytas ut, men har inte ett jag vill ha än (inte som är billigt i alla fall). Men jag lovar att det kommer att bli ändring på det snarast möjligt! Det enda jag tycker är snyggt och som är i trä det är golvet. Älskar trägolv av någon anledning. Kanske just för att man kan lägga på stora mysiga mattor på det. Fast det ska helst vara lite mörkare trä då.

Vad tycker ni om furu?

Jag har ormfobi, riktigt illa sådan. Att gå i skogen (eller i närheten) är inte att tänka på under sommaren. Är livrädd hela tiden om jag nu skulle vara tvungen att vistas där. Vissa dagar kan jag inte ens se dem på bild och absolut inte på tv. Ser jag nån på tv strax innan jag ska gå och lägga mig så kan jag inte sova sen.

Såg en gång en jättebra film, förutom då att det var en scen med massa ormar som tagit sig in i huset och upp i sängen. Förstörde en annars mycket bra story. Kunde inte sova på en vecka sen! 

En annan gång läste jag på aftonbladet.se hur någon hade hittat en orm i toalettstolen. Var extremt jobbigt att gå på toaletten ett bra tag efter det. Var tvungen att typ titta, så det inte låg nån där.

När jag var liten så hoppade jag jämfota upp på en brygga för att det kom en vattensnoksunge simmande emot mig. En unge! Jag VET ju att de är mer rädda för mig än jag är för dom, men en fobi är tyvärr inte rationell. och då var det ändå inte alls lika illa som det är nu. Nu är det extremt pga att det hindrar mig från att göra vissa saker.

Ni som har ormfobi, vilket tycker ni är värst? De små smala eller de tjocka?

Jag tycker att de smala är värst att se på typ tv å så, speciellt när de ligger flera i en hög? Usch, ryser bara på tanken! Just det en annan grej. När jag antingen hör någon prata om ormar eller läser om det, så måste jag ta upp fötterna från golvet! Som om det helt plötsligt ska dyka upp en!

Vad har ni för fobi/fobier?

Det var under lite speciella omständigheter som min ögonsten Akilles kom till mig.

Efter en jobbig tid med problem med katter (sjukdom, ville inte var innekatt mm) så kände jag att det fick vara nog. Ett helt år var jag utan katt tills jag kände att jag var redo att göra ett nytt försök.

Genom blocket.se så tog jag kontakt med en person från grannkommunen och vi bestämde att jag skulle komma förbi och titta på katterna som var kvar. Det var två svarta, exakt likadana hankatter. När jag kom in i lägenheten så möttes jag av skarp lukt av gammalt kattkiss. Det jag såg av lägenheten var mest köket och det såg förjävligt ut. Gammal, ingrodd disk överallt och det hade nog inte städats på flera månader. Allvarligt, tv-programmet Rent hus hade behövt komma dit.

Kattungarna var mer vilda än tama. Inte ens ägarna kunde får tag på dem utan att jaga dem, så någon mänsklig kontakt hade de inte fått och de fick gå vart de ville. Jag kände så starkt att jag var tvungen att rädda åtminstone en av kattungarna och eftersom de var identiska så valde jag den som var minst vild. Hade jag bara haft råd så hade jag räddat den andra också.

Akilles 3 ½ månad.  

När jag kom hem så fick jag jobba extremt hårt för att vinna Akilles förtroende. Jag fick tvångshålla honom en liten stund varje dag, så att han fick vänja sig vid mänsklig kontakt. Det låter kanske dratiskt med det var det som krävdes. Men jag fick även låta honom närma sig mig och till slut blev han tuffare och tuffare. Då var lekar ett sätt att komma honom ännu närmare. Mitt hårda arbete gav utdelning för nu kan jag knappt gå på toaletten utan att han följer med!

För drygt ett år sedan så gick jag en kurs som heter Stresshantering och personlig utveckling. Tänkte skriva upp de olika här typerna av trötthet och vad de innebär. Var känner du igen dig?

Fysiskt trötthet
* Sover mycket men vaknar trött
* Sover lätt. Vaknar vid minsta ljud

Intellektuell trötthet
* Glömmer saker
* Har svårt att fatta beslut
* Problem med koncentrationen

Motivationell trötthet
* Orkar inte engagera sig
* Entusiasmen finns inte längre
* Inga mål som är intressanta

Psykologisk trötthet
* Försvarssystemet faller sönder
* Svårt att hantera det som händer
* Förvränger verkligheten

Emotionell trötthet
* Känsla av tomhet
* Likgiltighet
* Svårt att visa känslor
* Förlorad empati

Social trötthet
* Orkar inte med sociala relationer
* Orkar kanske inte ens tala i telefon
* Ensamhetskänsla

Andlig trötthet
* Tappar livsviljan
* Ser ingen mening
* Förlorar tro, tilltro och tillit

Har läst en jättebra och viktig bok som jag tycker alla borde läsa. Den heter Night och är skriven av Elie Wiesel.

Det är en självbiografi som utspelar sig under andra världskriget och är en skrämmande sann historia om hur det är att vara jude vid den tiden. Han beskriver sin tid, först, i Warsawa-gettot och sedan i koncentrationslägren Auschwitch och Buchenwald. Man får följa hans kamp för att hålla sig själv och sin far vid liv.10 december 1986 mottog han Nobels fredspris.

"Never shall I forget that night, the first in camp, which has turned my life into one long night, seven times cursed and seven times sealed... Never shall I forget those moments which murdered my God and my soul and turned my dreams to dust. Never shall I forget these things, even if I am condemned to live as long as God Himself. Never."

"The night was gone. The morning star was shining in the sky. I too had become a completely different person. The student of the Talmud, the Child that I was, had been consumed in the flames. There remained only a shape that looked like me. A dark flame had entered into my soul and devoured it."